liifeofebba

Förmågan att tycka om sitt eget sällskap

Den här Påsken är de första dagarna på mer än ett halvår som jag är helt ensam mer än en dag i sträck. Nu blir det fyra. Stockholm känns öde - i princip alla människor är bortresta ur stan. Semester, åkt hem till familjen i en annan del av Sverige eller flytt till sina landställen. Gatorna är tomma. Det enda som hörs är den någorlunda lugna trafiken utanför fönstret. Skönt på ett sätt, samtidigt som det är en udda känsla. Jag är så van vid alla människor och pulsen som ständigt floerar runtomkring mig i min hektiska vardag, men jag trivs också väldigt bra i mitt eget sällskap.

Den förmågan har jag fått jobba upp med åren. Förut avskydde jag det. Tomheten som infann sig och rastlösheten som blev ett faktum så fort jag var ensam och inte omgiven av människor. Idag tycker jag om att fly vardagen i korta perioder, särskilt när det är väldigt hektiskt i mitt liv. För min del har det blivit ett måste, för att balansera gasa-bromsa. Det kan ibland vara under en hel kväll, en kvart på lunchen eller en heldag på helgen beroende på dagsform. Med en bra bok i handen, på en promenad med podcast i hörlurarna eller nerbäddad i sängen framför en grym serie. Jag har lärt mig att älska det, på grund av den positiva påvekan det har! 

Vad tycker ni om ensamtid? För vissa (som för min egen del under några år tillbaka) är den skrämmande eftersom det som i mitt fall kan känns tomt och konstigt, medan den för andra är alldeles underbar. Ungefär som att sippra den första klunken kaffe på morgonen, eller få de första strålarna D-vitamin efter en alldeles för lång vinter. Jag tror på egentid. Min teori idag är att det i grunden handlar om att lära sig tycka om sitt eget sällskap, och att inte vara rädd för det. Vad tror ni? 

 

Bildkälla Pinterest

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas